SD hotar svensk ekonomi.

Davos 2013, Fredrik Reinfeldt Sveriges dåvarande statsminister säger att svensk industri är ”basically gone”.

Hela Industrisverige satt kaffet i vrångstrupen och undrar om herr statsminister fått en hjärnblödning.

Alla som har lite koll på ekonomi vet att friska pengar är ett måste för en ekonomi. En familj behöver inkomster, precis som ett land. Inflödet av friska pengar till Sverige kommer till absolut största delen från den exporterande delen av svensk industri, vilket är den största delen av svensk industri. Förenklat kan man säga att svensk industri är livsviktig för Sverige.

Så när herr statsminister uttalar sig som han gjorde i Davos, får hela Sveriges industri och alla Sverigevänner skrämselhicka. De vet hur viktiga utländska investerare är och undrar vilken investerare som vill satsa pengar på något som är ”basically gone”.

Vad Reinfeldt menade eller vad han ville med sitt uttalande är fortfarande höljt i ett dunkel, men idag ser vi SD göra samma sak. Men vi vet varför SD gör det.

När flyktingkatastrofen sprider sig över Europa vill SD stänga ute alla människor som flyr från krig och tortyr, och som vill finna skydd i Sverige. När SD märker att de är de enda i det svenska parlamentet som vill detta gör de vad de kan för att själva stoppa flyktingarna. Genom att deras riksdagsledamöter skolkar från sitt uppdrag och blir Sveriges mest välbetalda bidragstagare, skall SD försöka samla underskrifter till en folkomröstning om flyktingmottagande. En folkomröstning som oavsett hur många namnunderskrifter den ger inte ens kan tvingas fram.

Men det som är det mest allvarliga är SD’s utlandssatsning. En satsning som går ut på att förmedla bilden till de människor som tänkt söka sitt skydd i Sverige, att Sverige är ett land i ruiner, ett land i katastrofläge och ett land som faller isär.

Möjligen kan detta göra så att någon av alla de 1000 talet människor som tänk sig till Sverige väljer andra länder, men vilken bild kommer detta att förmedla om Sverige.

Vilka investerare vill satsa pengar på svensk industri när Sverige påstås står på randen till kollaps som land.

Nej, Sverigevänner, SD är nu ännu mer ett hot mot vårat svenska samhälle när de sprider extrema lögner om det moderland de säger sig värna. När de sprider lögner som svärtar ner den svenska flaggan de säger sig hålla så högt. När de sprider lögner som kan skicka svensk industri in i en riktig kris.

Sverigevänner, nu är det dags att öppna ögonen och se att SD inte värnar Sverige, utan bara värnar sig själva och sina idéer utan en tanke på Sveriges bästa.

Du stämplar aldrig ut från den fackliga kampen.

På en arbetsplats någonstans i Sverige tog en arbetsgivare beslutet att flytta tillverkningen av en av sina produkter till ett annat land. Sämre villkor för de anställda i det landet gjorde det billigare för arbetsgivaren.

De drabbade arbetarna och deras fackförbund tyckte detta var för djävligt och försökte in i det längsta få arbetsgivaren att ändra sig, men förgäves.

De kände sig kränkta, då deras yrkesskicklighet vägde så pass lite jämfört med den ekonomiska vinningen som arbetsgivaren gjorde på de usla villkoren i landet där produktionen skulle förläggas.

Att de, som tillverkat denna produkt i många långa år helt. plötsligt blev överflödiga för att de hade haft kraften genom sitt fackförbund förhandla sig till bra villkor.

Att deras arbetsgivare som i sin policy värnade fackliga rättigheter och bra arbetsförhållanden nu visade sitt kapitalistiska rätta jag.

 Dagen närmade sig och de drabbade valde att avsluta med flaggan i topp. Stolta yrkesarbetare som arbetat ihop många år och som nu skulle skiljas för vinden till nya roller, gick gemensamt ut för en sista stund tillsammans. En sista öl, gravöl, vänner emellan.

De valde av alla stadens restauranger den som var mest känd som fackfientlig. Den som Hotell och Restaurangfacket hade haft absolut mest motstånd ifrån och som sagt att de aldrig skulle teckna ett kollektivavta. Att de aldrig skulle vilja garantera sina anställda justa villkor.

Just den restaurangen valde de stolta yrkesarbetarna att dricka sin gravöl på. De som mycket väl vet hur det känns att bli ratade för att de krävt sina rättigheter, väljer en restaurang där arbetsgivaren inte vill ge de anställda rättigheter och arbetsvillkor utifrån vad ett kollektivavtal ger.

De gjorde samma val som deras arbetsgivare gjort. Ett val som när det drabbade dem själva var för djävligt, men nu när de stämplat ut kunde de själva göra detsamma.

Samma sak som drabbade dem på fabriken, drabbade nu kamrater på restauranger med justa villkor som inte fick deras beställning på gravölen och som därför inte kallades in för tjänstgöring den kvällen.

Sensmoralen i detta är att den fackliga kampen, stämplar aldrig ut. Den måste föras varje dag, varje timme och för alla arbetare världen över. För även om vi har det bra just nu är hotet alltid över oss, men om vi håller ihop så blir det svårare för arbetsgivarna att köra över oss.

Dags för 6 timmars arbetsdag.

Arbetstiderna har i princip inte ändrat sen 1978 då den 5:e semesterveckan infördes. 1991 blev det 27 semesterdagar, men i samband med upprensningen efter regeringen Bildts misskötsel av den svenska ekonomin togs de 2 dagarna bort igen.

Då det inte hänt något på över 45 år så kan man lätt tro att arbetstiden inte ändras så ofta, men så är det inte.

Sen 1919 då arbetstiden reglerades till 8 timmar per dag dvs 48 timmar i veckan då bara söndagar var vilodag har det genomförts förändringar med bara några få års mellanrum under så gott som hela 1900-talet fram till 1978.

1938 infördes 2 veckors semester
1951 blev det 3 veckors semester
1958 blev veckoarbetstiden 45 timmar
1963 4 veckors semester
1967 42,5 timmars arbetsvecka
1970 40 timmars arbetsvecka
1978 5 veckors semester.

Skulle den utvecklingen följts så hade vi idag haft 30 timmars arbetsvecka och 7 veckors semester.

Nu kan vi inte kräva 6 timmars arbetsdag bara för att det skulle ha följd den utveckling som vi hade under 1900-talet utan måste även hitta andra argument.

De försök som gjorts med 6 timmars arbetsdag har fallit ut bra.

På Toyota Center i Mölndal har man haft 6 timmars arbetsdag med full betalning för servicemekanikerna i hela 12 år. Företagsledningen är överförtjust och pratar gärna om den succé det blivit. Arbetsgivaren säger att förut fick de anställda betalt för 8 timmar men jobbade bara effektivt i 6 timmar pga det tunga jobbet, och att då istället betala samma lön för de 6 effektiva timmarna blir inte dyrare. Dessutom har sjukfrånvaron minskat vilket är en vinst både ekonomiskt och mänskligt.

I 16 år arbetade hemtjänsten i Kiruna 6 timmars arbetsdag. Bara att försöket blev så långt som 16 år talar sitt tydliga språk om att det måste ha fungerat bra. Men pga att kommunen inte hade någon koll på hur sjukfrånvaron och andra intressanta uppgifter såg ut innan försöket påbörjades har det inte kunnat göras någon utredning om försöket varit bra eller dåligt. Orsaken till att det avslutades 2005 var rent politiskt då moderaterna fick ett finger med i majoriteten, och de hade av någon anledning haft försöket med 6 timmars arbetsdag som ett rött skynke.


Sen februari i år har man provat med 6 timmars arbetsdag på Svartedalens Äldreboende i Göteborg. Politikerna har trots att ingen utredning är klar fått så pass positiva reaktioner från både personal och boenden att de nyligen beslöt att förlänga försöket med ett år.

Arbetslösheten är oroväckande stor och med 6 timmars arbetsdag skulle många arbetstillfällen skapas. När arbetslösa får arbete får vi en dubbel seger. Dels slipper samhället att betala ut arbetslöshetsersättning och dels får en människa chansen att jobba och försörja sig själv, med allt det positiva som det för med sig.

Utmaningarna som 6 timmars arbetsdag för med sig är stora.

Inom kommuner och landsting är idag jakten på att följa budget tyvärr mycket viktigare än att ge en bra service. En bra service på exempelvis ett äldreboende ger inte heller någon högre inkomst för kommunen. Lösningarna på det finns för antingen kan staten gå in med högre anslag till kommuner och landsting eller så får arbetsmarknadens parter lösa det vid förhandlingsbordet. Kanske en kombination av bägge, men olösligt är inte problemet.

Det kommer att bli konflikt mellan arbetsplatser, som likt Toyota tjänar på 6 timmars arbetsdag och de arbetsplatserna där det blir en kostnad för arbetsgivaren, när det gäller en förhandlingslösning där löntagarna får betala. Därför skulle jag förorda en statlig lösning för de branscher som blir drabbade ekonomiskt.

Samhället kommer att tjäna på införandet dels genom färre arbetslösa och dels genom mindre sjukfrånvaro, och de insparade pengarna kan göra att statens insats inte behöver finansieras med höga skatteökningar.

En annan utmaning är att förse arbetsmarknaden med utbildad personal. Redan idag är rätt utbildad personal ett problem, hur blir det då bli om 6 timmars arbetsdag införs. Utmaningar är till för att tas på allvar och med ett väl utarbetat tidsschema med utbildningssatsningar inför ett införande av 6 timmars arbetsdag skulle det kunna fungera.

Som ni ser är det inte en utopi med 6 timmars arbetsdag utan bara en ordentligt planerad genomförandeplan som behövs, samt modiga politiker som vågar ta besluten.

Livs får skit för att de gör sitt jobb!

Skall svenska medborgare ha rätt att organisera sig fackligt i svenska fackföreningar?

Skall de svenska fackföreningarna ha rätt att vidta stridsåtgärder?

Skall alla myndiga personer/lagliga organisationer ha rätt att anmäla/stämma till det svenska domstolsväsendet?

Skall riksdagen vara den lagstiftande församlingen i Sverige?

Om man svara jag på alla ovanstående frågor har jag svårt att förstå hur man kan vara så fruktansvärt bitter, arg, frustrerad, ilsken som vissa borgerliga förståsigpåare och deras svans är, på Livs, Svenska Livsmedelsarbetareförbundet, i den konflikt som varit på Ingeborgs Bageri i Linköping och dess följder.

När ”debatten” har varit något sånär lugn har Livs jämförts med maffia och våldsverkande mc-gäng. Då kan ni tänka er hur det har låtit när ”debatten” varit mindre lugn. Däremot har en saklig debatt helt saknats hos dessa borgerliga ”debattörer” och dess svans.

Ingen eller ytterst få av de borgerliga förståsigpåarna, eller deras svans, har ifrågasatt den svenska lagstiftningen, vilket de i så fall borde göra.

För vad har då Livs gjort som är så hemskt? 

Livs hade en medlem på Ingeborgs Bageri. Bageriet hade inget kollektivavtal och Livs medlem hade inte justa villkor. Bland annat så var medlemmens lön långt under den normala i bageribranschen för en anställd med hens kompetens.

Det Livs då gjorde var att träffa ägarna och fråga dem om de ville teckna kollektivavtal med dem. Arbetsgivaren sade nej och orsaken var att de inte hade råd att betala för justa villkor.

Då kallade Livs till förhandling med arbetsgivaren och informerade dem om vad ett kollektivavtal är och vilka följderna kan bli om arbetsgivaren inte tecknade ett avtal. 

Arbetsgivaren sade nej, de hade fortfarande inte råd med justa villkor.

Då kallade Livs till en central förhandling där samma sak upprepades. Arbetsgivaren sade fortfarande nej, fortfarande för dyrt att betala just lön och justa villkor.

Livs varslade om blockad och kontaktade medlingsinstitutet som utsåg en medlare. Medlaren försökte medla i konflikten men misslyckades.

Allt detta måste alltså göras enligt svenska lagar och avtal.

Blockaden inleddes, vilket innebar att Livs medlem sattes i strejk och strejk- och blockad-vakter ställde sig i närheten av ingången till Ingeborgs Bageri.

Vakternas uppgift var att se till att inga strejkbrytare tog över medlemmens arbetsuppgifter samt att informera allmänheten och kunder om blockaden. Vakterna var inte från kriminella mc gäng utan förtroendevalda och anställda från Livs.

Inga leveranser stoppades.

Till slut beslöt arbetsgivaren att teckna ett kollektivavtal med Livs och blockaden avslutades.

Dagen efter att kollektivavtalet skrivits på varslade arbetsgivaren Livs medlem om uppsägning, vilken verkställdes efter sedvanliga förhandlingar. 

Livs anser att arbetsgivaren sade upp medlemmen på grund av dennes medlemskap i Livs, vilket inte är saklig grund för uppsägning och dessutom föreningsrätts kränkande, och stämde därmed Ingeborgs Bageri till arbetsdomstolen. 

Om Livs har rätt eller fel i sitt antagande kommer att visa sig när domstolen hållit sina förhandlingar.

Så detta har då hänt:

• En anställd har valt att organisera sig i ett fackförbund.
• Fackförbundet har försökt att förhandla fram justa villkor för sin medlem.
• Fackförbundet har vidtagit stridsåtgärder för att medlemmen skall få justa villkor.
• Fackförbundet har stämt till domstol.
• Allt detta är helt lagligt att göra i Sverige idag.
• Alla har rätt att organisera sig fackligt.
• Fackförbund har rätt att förhandla.
• Fackförbund har rätt att vidta stridsåtgärder.
• Vem som helst har rätt att anmäla/stämma till polis/domstol.

Och om det nu skulle vara lagarna som ger medborgare och fackförbund dessa rättigheter, det är fel på så borde väl debatten handla om det istället för om Livs, som bara gör vad de är ålagda att göra av sina medlemmar, dvs se till att alla medlemmar har justa villkor.

Ändå kallar borgerliga förståsigpåare Livs för maffia och jämför Livs med brutala våldsverkare.

Men då man inte klarar av att föra en saklig debatt för att man saknar argumenten då försöker man istället att smutskasta antagonisten. Där hjärnan tar slut tar nävarna vid.

Läs också: Martin Klepkes artikel LÄNK.