Att leva som (m)an lär är inte lätt.

Under det första halvåret av 2012 kommer merparten av alla kollektivavtal i Sverige att förnyas, vilket innebär nya avtalslöner för så gott som alla anställda i vårt avlånga land.




Sen 1980-talets lönebildning med höga löneökningar och ännu högre inflation har de svenska fackförbunden tagit ett mycket stort ansvar för den svenska ekonomin. Låga löneavtal, ibland alldeles för låga, har hjälp regeringarna och riksbanken att hålla en låg inflation.



Några som hela tiden ivrar för att de anställdas löner skall vara låga är höga företagsledare och politiker, främst borgarpolitiker, som har ansvar för ekonomi i kommuner och landsting.

Företagsledarna vill, enligt de själva, hålla ner lönerna för att kunna behålla den konkurrenskraft som deras företag har, medan kommun- och landstingspolitikerna vill kunna hålla koll på sin ekonomi, säger de.



Men hur gör de själva? Lever de verkligen som de lär?



I dagarna fick Björn Ekholm, VD för Investor, det ”negativa” beskedet att hans bonus ”bara” blir 110 miljoner för 2010. Detta då företaget gått sämre än väntat och inte ens nått målet för verksamhetsåret. I en intervju i SVT förklarar Björn Ekholm bonusavtalet med att ”det är så det fungerar på storföretagen”.



110 miljoner är ungefär lika mycket som hela lönekostnaden för 330 anställda. Med lönekostnad menar jag då förutom lön, även semesterlön och sociala avgifter.



I dag har jag läst om Ingela Gardner Sundström (m), som nyligen tagit fram nya arvodesprinciper för politikerna i hennes kommun Österåker. I Österåker är moderaterna största parti och de nya arvodena innebär stora höjningar. Kommunstyrelsens ordförande Michaela Fletcher Sjöman (m) fick en höjning av arvodet med 6.800 kr eller 10,3% så nu är hennes arvode 72.800 kr i månaden. Ingela Gardner Sundströms man, som är ordförande i samhällsbyggnadsnämnden får en arvodesökning på 331%. Från 7.792 kr till 33.600 kr.



Det som är det intressanta i kråksången är att Ingela Gardner Sundström är en av SKL’s, Sveriges kommuner och landsting, förhandlare. Hon skall med andra ord vara med och förhandla om alla kommunal och landstingsanställdas löner. Någon som tror att hon där kommer att föreslå 10% per år eller en rejäl höjning på en sissodär 300% för kommunals medlemmar. Knappast. Hon kommer att veva på den gamla trattgrammofonen och rapa upp ord som ansvarstagande och tuff ekonomi, precis som alltid förr.



Den fråga som nu seglar upp är: Hur länge kommer Sveriges arbetare finna sig i att bli behandlade som något katten släpat in varje gång det blir löneförhandlingar. Hur länge kommer fackförbunden kunna står ensamma i att ta ansvar för Sverige ekonomi, samtidigt som höga företagsledare och politiker i borgerliga kommuner och landsting plockat åt sig av godsakerna i form av obegripligt höga arvoden och bonusar.



PS. Här i Västervik skulle Harald Hjalmarsson haft 56.000 kr, vilket är grundarvodet för en riksdagsman. Skulle haft pga hans dubbla uppdrag, då han även är regionförbundets ordförande.



PS2. När Ingela Gardner Sundström avtackades för, vilken gång i ordningen vet ingen men inte för första gången, kostade kommunen på sig ett kallas som kostade skattebetalarna mellan 200.000 och 250.000 kr. Men det skall jag inte skylla på Ingela själv.