Reinfeldts svek mot de arbetslösa

På fackförbundet Kommunals arbetslöshetskassas hemsida kan man läsa om arbetsförmedlingens senaste statistik och kommentarer till de publicerade siffrorna.


Det som både kommunals a-kassa och jag reagerar på är att andelen av de arbetslösa som har a-kassa ständigt minskar. Bara i år så har andelen minskat från 50% till 40%.

Om utvecklingen och regelverket förblir oförändrat så kommer andelen arbetslösa som får ut a-kassa minska till 25% under de kommande 2 åren.

Vad är då orsaken till detta?

Ja, till viss del har det att göra med den höga ungdomsarbetslösheten, då ungdomarna inte en får möjlighet att ha arbete tillräckligt länge för att få rätt till a-kassa.

Men den stora boven är långtidsarbetslösheten som också ständigt ökar. Antalet arbetslösa i jobb och utvecklingsgarantin har ökat med nära 35% (22.000 pers) på ett år, personerna i fas 3 har ökat med otroliga 125% (13.500 pers).

Långtidsarbetslösa har enligt de flesta undersökningarna som görs betydligt svårare att få jobb, även om de skulle ha rätt kompetens. De som saknar rätt kompetens har det ännu svårare att få jobb.

På den gamla goda tiden i Sverige då det fanns en aktiv arbetsmarknadspolitik från regeringen fanns det utbildningar att gå för de arbetslösa. Utbildningar som kunde ge dem den kompetens som arbetslivet efterfrågade och på det sättet fanns en rörlighet hos de långtidsarbetslösa som idag saknas.

Flera undersökningar visar att de med arbete lättast får nytt arbete, där de nyarbetslösa har lättare att hitta nya jobb, än de som får gå arbetslös länge, vilka får det svårare och svårare att hitta nytt jobb.

Åtgärderna måste med andra ord sättas in så tidigt som möjligt, och så kraftigt som möjligt, för att ge de arbetslösa så stor möjlighet som möjligt att komma tillbaka till arbete.

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder kostar pengar, men pengarna används då betydligt effektivare än vad som sker idag då skaran av långtidsarbetslösa med få möjligheter till nya arbeten ökar månad för månad, och då skattemedel slentrianmässigt betalas ut i ersättning till dessa människor istället för att ge dem chansen till ett arbete genom att ge dem utbildning till de jobb som efterfrågas idag eller imorgon.

Reinfeldt o co sviker de arbetslösa med den passiva arbetsmarknadspolitiken som inte ger de arbetslösa möjlighet att lämna utanförskapets kalla klor.

Läs även Utredarnas tankar om detta.

Arbetslösa skall vara tacksamma!

Arbetslösa skall vara tacksamma för hjälpen de får!

 Ja så skriver Helena Rivière, tidigare moderat ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott i en debattartikel på newsmill.se.

Hon skriver vidare: Är det otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått del av arbetsmarknadspolitiken med alla dess insatser?

Om man nu lägger ihop det pussel av politiska beslut som Reinfeldt o co lämnar efter sig så börjar en rätt tydlig bild komma fram. En bild som gör att jag får rysningar av olust.

På den bild som kommer fram ser man ett tydligt spår av kravet på eget ansvar. Individen skall helt och hållet ta eget ansvar för sitt liv.

Ta utbildningsminister Björklunds utspel om att skriva in skolk i betyget lägger över ansvaret på skolgången på eleven. Blir eleven mobbad, får man inte rätt hjälp av lärarna eller om man på annat sätt känner olust att gå på lektionerna så får man det för alltid inskrivet i betyget. Även om det inte står i slutbetyget.

Du skall helt enkelt ta eget ansvar för din utbildning, även om skolan sviker dig för det blir du som sitter med dubbel Svarte Petter. Dels prickad av samhället som skolkare och dels sviken av skolan med bristfällig utbildning som följd.

På samma sätt fungerar idag arbetsmarknaden. Ta eget ansvar för att fixa ett jobb. Om det inte går, kanske för att du redan sitter med 2 Svarte Petter från skolans tid, så får du först en coach som skall få dig att söka jobb på rätt sätt.

Sen får du praktik där arbetsgivaren förutom gratis arbetskraft får betalt för att ha dig på arbetsplatsen.

I det läget, när du jobbar gratis åt en arbetsgivare för en penning som knappt kan föda dig eller din familj, då tycker moderata företrädare till och med att du skall vara tacksam för att samhället ställer upp på dig.

Här är en klar skiljelinje mellan den politik som Reinfeldt o co för och den jag vill se. Jag vill se ett samhälle som tar hand om varandra. Ett samhälle där vi hjälper varandra. Ett samhälle där experterna vägleder mig och tar mig under sina vingar, istället för att jag skall få gå ensam längs livets väg.

I Reinfeldts Sverige är det inte vi utan där är var och en sin egen bästa dräng, men jag vill något annat. För samhället är vi, och vi skall ta hand om oss.

Skolk är ett rop på hjälp.

På ledarsidan i måndagens, dagens, Västerviks Tidningen fanns en massproducerad debattartikel från Svenska Nyhetsbyrån, skriven av Daniel Persson.


Svenska Nyhetsbyrån är precis som Västervikstidningen partipolitisk obunden, men precis som VT hopplöst borgerlig.

I debattartikeln som går till angrepp på skolverkets och flera andras remissvar på regeringens krav att skolk skall skrivas in i betyget.

Skolverket med flera påpekar att skolk är ett skrik på hjälp och inte ett allmänt dåligt beteende. Skolverket menar att man kommer åt skolket genom att gå till botten med de problem som gör att elev skolkar, vilket enligt Daniel Persson är fel väg.

Daniel Persson tycker istället precis som regeringen att man bäst motverkar skolk genom att skriva in frånvarotimmarna i elevens betyg.

Precis som vanligt vill regeringen föra över ansvaret på den enskilda individen, eleven, istället för att låta samhället, skolan, rätta till de bakomliggande problemen.

Persson skriver att förslaget med att skriva ut frånvaron i betygen skall ge eleven, skolan och föräldrarna chans att rätta till de problem som kan ligga bakom skolket.

Jag undrar då hur Persson och regeringen tänker, för i min värld skall det finnas betydligt fler tillfäller för skolan att uppmärksamma elev och elevens föräldrar på det skolk som eleven gör sig skyldig till.

Om det nu blir som regeringen vill är risken stor att skolan inte tar kontakt i tid utan utgår ifrån att föräldrarna får reda på detta i samband med terminsavslutningarna. En skola som inte är beredd att ta tag i dessa svåra samtal kan här få alibi att lämna ärendena ogjorda tills föräldrarna själva tar tag i saken.

Föräldrarna kan också mycket väl glömma bort problemen då långa lov kommer emellan betygsutdelning och nästa termin.

Och hur skulle du ta det om du började på en skola där du blev så pass mobbad att du inte ville gå på lektionerna. Där skolan tar tag i problemet så snabbt som de kunde och där man reder ut problemen, för att sen få tillbaka allt skrivet i svart på vitt i betyget.

Nej skolk skall tas tag i direkt, så att den bakomliggande orsaken kommer upp till ytan och åtgärdas så snabbt som möjligt.

Jag motsätter mig starkt att det är eleven som skall få det skrivet på näsan att just hans eller hennes skola misslyckats med att göra skolan till en så bra arbetsplats att alla vågar och vill gå på alla lektioner.

För det är just en bra arbetsmiljö som det handlar om, där mobbing och andra allvarliga problem tas på allvar och inte lata och ointresserade elever som missnöjesskolkar, vilket Daniel Persson och övriga borgare tycks tro.

Moderat riksdagsman i socialutskottet ljuger!

I dagens pappersupplaga av Västervikstidningen kan man läsa om Daniel Andersson som råkat illa ut p.g.a. den av Reinfeldt o co försämrade sjukförsäkringen.

Daniel drabbades först av svininfluensan och var en av de svenskar som drabbades svårast av de som överlevde. Idag är han tillräckligt frisk för att kunna återta sitt arbete som skogsarbetare på halvtid, men försäkringskassans nya regler ställer till det för honom.

Daniel har hamnat i samma sits som den läkaren de skrevs om i valspurten. Läkaren som försäkringskassan ansåg skulle jobba heltid på Samhall istället för 75% som läkare.



Regeringens förändringar av sjukförsäkringen innebär nämligen att den som har ett arbete och som är sjukskriven längre tid än 180 dagar, med vissa undanta, inte har rätt till sjukpenning om de kan anses ha en arbetsförmåga på arbetsmarknaden inklusive lönebidrag och Samhall. Den skrivningen innebär att ytterst få kan komma i frågan om sjukpenning efter 180 dagar.



Daniel har nu två val, möjligen 3.

1. Säga upp sig och söka ett jobb där han kan jobba heltid.

2. Arbeta halvtid på sitt arbete och försöka leva på den halva lönen.

3. Bli halvtidsanställd hos sin arbetsgivare och söka arbete den resterande halvtiden. Men detta i maximalt 150 arbetsdagar, sen blir han av med a-kassan också.



Orsaken till att jag skriver detta är inte bara för att kritisera systemet, utan för att redogöra för det svar som den moderata riksdagsmannen Jan R Andersson har gett tidningens reporter.

Jan R Andersson som är ledamot av riksdagens socialutskott, vilket är det utskott som beslutar i just dessa frågor svarar: ”Varje fall är unikt, men jag hoppas och tror att det skall gå att lösa ett fall som detta.”



Min fråga till Jan R Andersson är: Kan du inte ens vara sanningsenlig och erkänna att det är just personer som Daniel Andersson som skall sättas åt och inte gå på sjukpenning i onödan, för det är just det som ni eftersträvar med de förändringarna av sjukförsäkringen som ni gjort.



Men att få något vettigt ur Jan R Andersson är nog svårt, för Jan R Andersson tycker det är viktigare att avskaffa Jantelagen, istället för att göra sjukförsäkringen värd namnet.

Försök till valanalys

Jag tror det finns en massa olika orsaker till det förnedrande valresultatet, men kommer här att spalta upp en del av dem.


Det rödgröna samarbetet.

Jag tror som många andra att det rödgröna regeringsalternativet skrämde bort en del väljare, men vet inte riktigt åt vilket håll de gick.

Vissa av våra väljare gillar inte miljöpartiet och vissa gillar inte Vänsterpartiet, men åt vilket håll gick de väljarna om de inte röstade på socialdemokraterna?

Jag har svårt att tro att våra väljare som inte gillar samarbetet med miljöpartiet skulle lägga sin röst på något av de borgerliga partierna. Däremot så kan det vara troligare att de av våra väljare som inte gillade samarbetet med vänsterpartiet gick den vägen, även om jag är skeptisk till detta.

Men helt klart har det rödgröna samarbetet inte fungerat, då skillnaderna mellan partierna är för stora och då skapar en låg trovärdighet.

Miljöpartiet har för låg trovärdighet i jobbfrågor och industrifrågor, där många nog anser att miljöpartiets politik är förödande för svensk industri.

Bilden av vänsterpartiet är att de är för ansvarslösa med den svenska ekonomin och vill ha stora skattehöjningar.

Därmed blir socialdemokraterna det stora partiet som skall hålla ihop samarbetet, och där har socialdemokraterna en lägre trovärdighet än moderaterna som den borgerliga motsvarigheten. Eller om man vinklar om det så tror väljarna att vänsterpartiet och miljöpartiet får mer makt då de har fler väljare än borgarnas småpartier.

Vi fick helt enkelt inte ut vår politik på ett sätt som gjorde att tvivlen försvann.

Ovanstående kommentarer om miljöpartiet och vänsterpartiet är inte mina tankar utan de vindar jag känner av med mitt blöta finger rakt upp i luften.




Nya moderaterna.

Schlingman har lyckat att förändra språkbruket på ett mycket vinstgivande sätt. Borta är skattesänkarpartiet, borta är privatiseringspartiet och borta är arbetsgivarpartiet.

Men bara i talet.

För nu är det inte skattesänkningar man gör utan jobbavdrag.

Privatiseringarna av den kommunala verksamheten smygs också in via olika frivals reformer och RUT-bidraget och sen genom de kommuner och landsting som halkat med på det blå bananskalet och fått en blå majoritet.

När det gäller ballansen på arbetsmarknaden gör man inga direkt stora förändringar av LAS, men jobbavdraget är ett sätt att hålla ner kraven på löneökningar.
A-kassans förändring slår direkt mot ballansen på arbetsmarknaden där fler blir tvingade att ta jobb för lägre löner och där fler lämnat fackföreningarna.
En allmän a-kassa skulle ytterligare rubba ballansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel, och vips är den svenska modellen i gungning. För utan medlemmar kan facken inte tvinga fram kollektivavtal och vips är det den starkas arbetsmarknad.

Regeringen har också haft tur att Göran Perssons socialdemokratiska regering lämnade ifrån sig statsfinanser i yppersta klassen. Därför har regeringen trots enorma skattesänkningar fått det att se ut som om de faktiskt tar ett stort ansvar för den svenska ekonomin.

Regeringen har också fått debatten dit de ville angående a-kassan och sjukförsäkringen, även om det var på håret att vi lyckades ta över sjukdebatten i tid.

Det har handlat om jobben, hävdar man. Arbetsförda skall inte ha sjukpenning eller sjukpension, de skall jobba.

Och därom råder det ingen fråga, men vem är då arbetsförd?

Det är den debatten som skall tas, och det var den vi fick, men för sent.

Vi var dessutom inte tillräckligt tydliga med att ta avstånd från det gamla sjukförvaringssystemet, men moderaterna var tillräckligt tydliga med att tala om det gamla socialdemokratiska misslyckandet och fick därför med sig väljarna i allt för stor utsträckning.

Dessutom har alldeles för många hört om dem som fuskar med sjukförsäkringen, men ytterst få har träffat på någon.

Precis som i all annan ryktesspridning där de gamla socialdemokratiska monumenten svärtas ner, ett efter ett, för att moderaterna sen skall kunna komma med sina motdrag.

Ta exempelvis den dåliga sjukvården vi har i Sverige. Alla vet att den är dålig utifrån hur mycket resurser den egentligen får. Alla. Utom de som behövt vården. I så gott som alla enkäter som görs på dem som fått vård får vården ett mycket högt betyg. Vårdtagarna är till största delen mycket nöjda med den svenska vården, men bilden är en annan hos dem som aldrig behövt uppsöka våra vårdinrättningar.

Då är privata vårdföretag lösningen.

Jag skulle kunna ta fler exempel, men stannar med detta.

Jobben, bara genom att prata om jobben så ofta som möjligt har moderaterna byggt upp en trovärdighet som vida överstiger deras resultat. Krisen har också räddat dem då många anser att de inte riktigt fått chansen att visa sin jobbpolitik ännu.


Nya moderaterna 2

Schlingman har även lyckats att se vad svenska folket vill ha av socialdemokratisk politik och lyckats anamma mycket av den retorik som gjort socialdemokratin så populär genom åren. Välfärd, den svenska modellen, skattefinansierad vård, skola och omsorg.

Men fortfarande bara i talet.

Välfärden blev välfärdens kärna som sen inte riktigt kunde förklaras, men kommer att märkas under denna 4 års period. Den svenska modellen har jag redan pratat om att moderaterna gillar, men med målet om den svaga fackföreningen. Skattefinansieringen av vård skola och omsorg är inte heller den samma som vi eller det svenska folket vill ha, men när vi försöker påtala detta blir vi gnällspikar och petimätrar.


När uttryck biter sig fast.

Skolan har man också lyckat svärta ner och uttrycket flumskola är mera känt än att det faktiskt är borgarna själva som genomfört de senaste stora skolreformerna, LGR80 och LPO94. LGR80 togs under den borgerliga eran 1979-1985 och LPO94 togs av Bildts moderatledda regering 1991-1994.

Så vi misslyckades radikalt med att få flumskolan att slå tillbaka på borgarna själva.

Visserligen genomfördes 2 reformer 1998 av den socialdemokratiska regeringen, men bägge de två handlade om förskolan och att de då skulle vara orsaken till flumskolan känns långsökt, mycket långsökt.

10.000 personer har fått jobb genom Rut-bidraget. Mauds lögn som blev en sanning för många.

Det finns fler exempel och mitt svar på detta är att instifta ett ”sifferinstitut”. Läs mer om det på min blogg på vt.se.


Partiledarna.

Av någon anledning, som jag inte vill förstå, betyder tydligen partiledarna mer än vad jag vill medge. Mona Sahlin har därför med den negativa kampanj som drivits mot henne sen mycket lång tid tillbaka, och där vänsterinriktade företrädare varit drivande, blivit svårt skadeskjuten. Trots den enorma erfarenhet som Mona Sahlin har skaffat sig och trots den mycket fina valrörelse hon bedrivit, främst slutveckorna, har hon och därmed hela socialdemokratin fått jobba i ordentlig motvind.

I helgen såg jag en liten intervju med Elisabet Höglund. Hon hade genom många, många år jobbat som journalist på toppnivå utan att egentligen bli erkänd bland den stora allmänheten, men över en natt blev hon enormt folkkär bara för att hon var med i dokusåpan ”Lets dance”. Programledaren som i helgen intervjuade Elisabet Höglund ställde då frågan hur hon såg på den förvandlingen, varvid Höglund svarade något i stil med. ”Det kändes som om alla år som journalist plötsligt var värdelösa.”

Slutledningen är tyvärr att ett liv som seriös journalist eller för den del seriös politiker inte ger den bild av människan bakom jobbet som ger TV-tittarnas/väljarnas sympatier.

Fredrik Reinfeldt har inte heller spexat sig fram till posten som partiledare, men hans sätt att bara synas vid stora och viktiga tillställningar eller när något positivt förs fram, för att sen skicka fram andra med hundhuvudet när så behövs ger honom ett betydligt bättre renommé än han borde ha.

Den trötta Göran Persson 2006 och den skadeskjutna Mona Sahlin 2010.

Nästa partiledare för socialdemokraterna måste ha karisma, för annars vinner vi bara val då de andra misslyckats.


Vår egen framtoning.

Jag tror vi förlorade en hel del på att kritisera den borgerliga politiken mer än att föra fram vår egen politik. Vi borde på något sätt arrangera vem som skall jobba med analysen av motståndarna och vem som skall föra fram vår egen politik. För det blev inget bra när några av våra topp politiker mer sågs som gnällspikar än som framtidstroende politiker.

Kanske det skulle varit bättre med ett gäng ”trunkbärare” som stod för gnället och topp politiker som stod för framtidstron.



Hur går vi då vidare?

Vi måste ta fram vår framtidsvision av Sverige. En vision som sen skall berättas gång på gång, på gång, tills alla känner igen den. En solskensvision av det socialdemokratiska Sverige.

För att kunna berätta denna solskensvision så måste vi ha karismatiska företrädare, som med inlevelse och utstrålning förmedlar vår politik.

Vi måste dessutom ha ett gäng ”trunkbärare” som gör skitjobbet ”att gnälla på motståndarna”. ”Trunkbärare” som inte bara hittar hålen i den borgerliga politiken, utan även det som gjort att det blev hål.

Kan de rödgröna hålla ihop under denna mandatperiod så kan mycket av den skepticism som gjort det samarbetet svårköpt av många vara borta, och då kan det vara värt ett nytt försök. Dessutom bör svenska folket, rent statistiskt sätt, vara rätt trötta på borgarnas styre. Det brukar vara svårt att vinna 3 val i rad.

Men om det rödgröna samarbetet inte fortsätter under perioden är det bättre att gå till val som ett eget parti.

För valet 2014 måste vi vinna även om återuppbyggnaden av den svenska välfärden blir tung, för annars är den svenska välfärden som vi vill se den för alltid försvunnen.

 
 
 
Läs fler valanalyser från Netrootts bloggare.

Nu slår regeringens passivitet tillbaka.

I krisens fotspår kan nu kaos bryta ut och allt på grund av regeringens passivitet.

För den krisuppgörelse som IF Metall och flera industrifackförbund tvingades till att göra under krisåret 2009, just på grund av regeringens passivitet, får nu konsekvenser i form av ilskna industriarbetare.

Industriarbetarna vill nu tillbaka de pengar de förlorade på krisuppgörelsen nu när deras arbetsgivare redovisar stora vinster. Det kan man läsa om på IF Metalls hemsida, där arbetarna på Volvo Lastvagnar i Umeå nu kräver tillbaka de pengar de förlorade när de ställde upp för sin arbetsgivare under kristider.


Man kan jämföra detta med 2 barn som grälar och där föräldrarna löser problemen genom passiv uppfostring, som innebär att den svaga förlorar. Men när den svaga växer sig stark och vill ge igen för den oförrätt som han blev utsatt för uppstår de nya problem, som inte sällan är större än de ursprungliga. Problem som dessutom kunde undvikas från början.


Tänk om regeringen istället använt de miljarder de fick till sitt förfogande till just att dämpa krisen där den var som värst, d.v.s. inom industrin. Då hade man också sluppit den motreaktion som nu sprider sig.

En motreaktion som kan visa sig kosta betydligt mer än de hjälpåtgärder regeringen vägrade ta till när de behövdes.

Hur var det ordstävet löd?

Snålheten bedrar visheten.

Regeringen har helt tappat fokus.

I dagens aftonblad har folkhälsominister Maria Larsson(kd) en debattartikel där hon lyckats hitta statistik som tydligen visar att socialbidragen inte alls ökar, utan att socialdemokraterna bara sprider myter om det.


Denna fantastiska sifferexercis hade gjort magikern Joe Labero sjuk av avund.

Maria Larsson och hennes medarbetare har lagt ner betydligt mer jobb på att hitta dessa för regeringen positiva siffror, än de lagt ner på att minska antalet människor som är i behov av socialbidrag.

Tänk om Reinfeldt och hans ministrar kunde försöka göra sitt jobb istället för att sopa alla problem under mattan genom att blunda för sanningen som SCB visar med sin statistik.

Helt klart är att Reinfeldt och hans ministrar den senaste haft helt fel focos när de arbetar mer med att bekämpa statistiken än att bekämpa orsakerna till att statistiken är så allvarlig som den är.

Jag skall inte skriva mer om detta för det finns andra som redan gjort det mycket bättre än jag skulle klara av.



Läs mer om Maria Larssons friserande av viktig statistik på Annika Högbergs blogg.

Och på alliansfritt Sverige.

Kolla även NetRoots där denna fråga säkert kommer att synas.