Pensionen kan komma hägra på andra sidan graven

I dagarna har det påbörjats diskussioner om vår framtida pensionsålder. Alla, eller i alla fall de flesta, politikerna i riksdagen verkar vara överens om att vi i framtiden behöver få ut fler arbetstimmar per medborgare i Sverige, om vi skall kunna behålla eller förbättra den välfärd vi har idag.



De borgerliga partierna samt socialdemokraterna har enats om att tillsammans sätta sig ner för att diskutera frågan, som kan lösas på många olika sätt.


Socialdemokraternas Tomas Eneroth sa i en intervju att ett stort problem idag är att alldeles för många inte ens klara av att jobba fram till dagens pensionsålder. Detta har han helt rätt i, men den inriktning som socialministern verkade ha var mer åt att höja pensionsåldern rakt av så att fler av de som orkar jobba skall jobba ännu längre.


Om moderaterna var intresserade av att vi arbetade fler timmar per person och arbetsliv så fanns det mycket att satsa pengar på.


Järnvägen: Hur många arbetstimmar har inte gått förlorade denna vinter bara på grund av dåligt underhållen järnväg och hur många arbeten skulle inte en sådan satsning ge.


Arbetsmiljö: Hur många arbetare från de LO anslutna fackförbunden är det inte som just pga dålig arbetsmiljö tvingas sluta arbeta innan de uppnår pensionsålder. Stora satsningar på arbetsmiljön skulle också skapa fler arbetade timmar. Dels av de som orkar arbeta längre och kanske till och med till pension, och dels i de arbetsmiljöinvesteringar som måste till.


Utbilda arbetslösa till de jobb som kommer: Istället för att arbetslösa hamnar längre och längre ifrån de krav som arbetsgivarna ställer på deras nyrekryteringar, så skulle man sats pengar på utbildning. Till och med Reinfeldt själv säger att det största problemet för ungdomar att få jobb är deras brist på utbildning.


En liten fundering kring detta med arbetsmarknadsutbildningar. Från borgarna hör man ideligen att kostnaderna för arbetsgivarna är för höga. Varför vill man då från borgerligt håll tvinga arbetsgivarna att anställa outbildad personal, som sen måsta utbildas för att kunna göra jobben. Det blir en dubbel kostnad för arbetsgivaren då dels den nyanställda och dels en utbildare måste frigöras ur produktionen.



Men alla dessa åtgärder kostar ju pengar, och då vi vet att i regeringens politik går skattesänkningar före vettiga satsningar så tror jag att moderaterna och deras hjälpryttare hellre tvingar folk jobba längre i livet genom att försämra pensionssystemet så att inga vanliga har råd att pensionera sig innan de blir begravda. På så sätt sparas det även pengar på pensioner som staten slipper betala ut.

Hur man tystar ett folk.

Moderaterna har i all tid varit arbetsgivarnas parti. Föregångarna till Svenskt Näringsliv var mycket verksamma i starten av det parti som idag är känt som moderaterna och hand i hand har de vandrat genom åren.




Men sen Reinfeldt kom till ordförande position och Schlingman lagt till ”nya” framför har partiet inte riktigt känts igen. Mediastrategen Schlingman har lyckat få de ledande partiföreträdarna att prata ett annat språk än exempelvis Bo Lundgren.

Man har valt att fokusera på de bitar av vårat samhälle som inte varit bra och sen omvandlat gammal moderat politik till något nyare och fräschare utan att egentligen förändra något.



Bo Lundgrens enorma skattesänkningar är snart genomförda, men som jobbskatteavdrag. Man har istället för att kritisera höga skatter påstått att jobbskatteavdrag ger arbeten. Vilket ännu inte har kunnat bevisas.

Moderaterna har i sitt språk tagit över rollen som det parti som skall ge de arbetslösa jobb, men hittills inte visat det i sin politik. Arbetslösheten är allarmerande hög, speciellt för ungdomar.



Nu börjar även de arbetsgivarvänliga moderaterna skymta fram, då deras smygande strategi slutligen börja visa sig i de av Schlingman utlagda dimmorna.



FAS 3 i jobb och utvecklingsgarantin är ett av slutmålen för moderaterna, att visa arbetsgivarna att de fortfarande står på arbetsgivarnas sida. FAS 3 kommer att kunna tysta ett helt folk på sina arbetsplatser och göra att arbetsgivarna kan bedriva sin verksamhet hur som helst för ingen kommer att våga säga emot.



För med de ändringar av LAS som med all säkerhet kommer får arbetsgivaren en mycket större frihet att välja och vraka bland de anställda när de inte längre passar honom. En uppsägning utan skäl, men som kan komma att kosta någon krona och risken att hamna i FAS 3 kommer att få tystnaden att lägra sig över våra svenska arbetsplatser.



Ingen vill riskera att bli uppsagd då följden kan bli FAS3. Ingen kommer våga säga emot eller protestera då arbetsgivaren gör fel eller inte åtgärdar en rent farlig arbetsmiljö.



FAS3 är bara början, men se på detta reportage från SVTs Östnytt så kanske ni börjar förstå hur det kan komma att se ut på våra arbetsplatser framöver.

Att leva som (m)an lär är inte lätt.

Under det första halvåret av 2012 kommer merparten av alla kollektivavtal i Sverige att förnyas, vilket innebär nya avtalslöner för så gott som alla anställda i vårt avlånga land.




Sen 1980-talets lönebildning med höga löneökningar och ännu högre inflation har de svenska fackförbunden tagit ett mycket stort ansvar för den svenska ekonomin. Låga löneavtal, ibland alldeles för låga, har hjälp regeringarna och riksbanken att hålla en låg inflation.



Några som hela tiden ivrar för att de anställdas löner skall vara låga är höga företagsledare och politiker, främst borgarpolitiker, som har ansvar för ekonomi i kommuner och landsting.

Företagsledarna vill, enligt de själva, hålla ner lönerna för att kunna behålla den konkurrenskraft som deras företag har, medan kommun- och landstingspolitikerna vill kunna hålla koll på sin ekonomi, säger de.



Men hur gör de själva? Lever de verkligen som de lär?



I dagarna fick Björn Ekholm, VD för Investor, det ”negativa” beskedet att hans bonus ”bara” blir 110 miljoner för 2010. Detta då företaget gått sämre än väntat och inte ens nått målet för verksamhetsåret. I en intervju i SVT förklarar Björn Ekholm bonusavtalet med att ”det är så det fungerar på storföretagen”.



110 miljoner är ungefär lika mycket som hela lönekostnaden för 330 anställda. Med lönekostnad menar jag då förutom lön, även semesterlön och sociala avgifter.



I dag har jag läst om Ingela Gardner Sundström (m), som nyligen tagit fram nya arvodesprinciper för politikerna i hennes kommun Österåker. I Österåker är moderaterna största parti och de nya arvodena innebär stora höjningar. Kommunstyrelsens ordförande Michaela Fletcher Sjöman (m) fick en höjning av arvodet med 6.800 kr eller 10,3% så nu är hennes arvode 72.800 kr i månaden. Ingela Gardner Sundströms man, som är ordförande i samhällsbyggnadsnämnden får en arvodesökning på 331%. Från 7.792 kr till 33.600 kr.



Det som är det intressanta i kråksången är att Ingela Gardner Sundström är en av SKL’s, Sveriges kommuner och landsting, förhandlare. Hon skall med andra ord vara med och förhandla om alla kommunal och landstingsanställdas löner. Någon som tror att hon där kommer att föreslå 10% per år eller en rejäl höjning på en sissodär 300% för kommunals medlemmar. Knappast. Hon kommer att veva på den gamla trattgrammofonen och rapa upp ord som ansvarstagande och tuff ekonomi, precis som alltid förr.



Den fråga som nu seglar upp är: Hur länge kommer Sveriges arbetare finna sig i att bli behandlade som något katten släpat in varje gång det blir löneförhandlingar. Hur länge kommer fackförbunden kunna står ensamma i att ta ansvar för Sverige ekonomi, samtidigt som höga företagsledare och politiker i borgerliga kommuner och landsting plockat åt sig av godsakerna i form av obegripligt höga arvoden och bonusar.



PS. Här i Västervik skulle Harald Hjalmarsson haft 56.000 kr, vilket är grundarvodet för en riksdagsman. Skulle haft pga hans dubbla uppdrag, då han även är regionförbundets ordförande.



PS2. När Ingela Gardner Sundström avtackades för, vilken gång i ordningen vet ingen men inte för första gången, kostade kommunen på sig ett kallas som kostade skattebetalarna mellan 200.000 och 250.000 kr. Men det skall jag inte skylla på Ingela själv.

Reinfeldts svek mot de arbetslösa

På fackförbundet Kommunals arbetslöshetskassas hemsida kan man läsa om arbetsförmedlingens senaste statistik och kommentarer till de publicerade siffrorna.


Det som både kommunals a-kassa och jag reagerar på är att andelen av de arbetslösa som har a-kassa ständigt minskar. Bara i år så har andelen minskat från 50% till 40%.

Om utvecklingen och regelverket förblir oförändrat så kommer andelen arbetslösa som får ut a-kassa minska till 25% under de kommande 2 åren.

Vad är då orsaken till detta?

Ja, till viss del har det att göra med den höga ungdomsarbetslösheten, då ungdomarna inte en får möjlighet att ha arbete tillräckligt länge för att få rätt till a-kassa.

Men den stora boven är långtidsarbetslösheten som också ständigt ökar. Antalet arbetslösa i jobb och utvecklingsgarantin har ökat med nära 35% (22.000 pers) på ett år, personerna i fas 3 har ökat med otroliga 125% (13.500 pers).

Långtidsarbetslösa har enligt de flesta undersökningarna som görs betydligt svårare att få jobb, även om de skulle ha rätt kompetens. De som saknar rätt kompetens har det ännu svårare att få jobb.

På den gamla goda tiden i Sverige då det fanns en aktiv arbetsmarknadspolitik från regeringen fanns det utbildningar att gå för de arbetslösa. Utbildningar som kunde ge dem den kompetens som arbetslivet efterfrågade och på det sättet fanns en rörlighet hos de långtidsarbetslösa som idag saknas.

Flera undersökningar visar att de med arbete lättast får nytt arbete, där de nyarbetslösa har lättare att hitta nya jobb, än de som får gå arbetslös länge, vilka får det svårare och svårare att hitta nytt jobb.

Åtgärderna måste med andra ord sättas in så tidigt som möjligt, och så kraftigt som möjligt, för att ge de arbetslösa så stor möjlighet som möjligt att komma tillbaka till arbete.

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder kostar pengar, men pengarna används då betydligt effektivare än vad som sker idag då skaran av långtidsarbetslösa med få möjligheter till nya arbeten ökar månad för månad, och då skattemedel slentrianmässigt betalas ut i ersättning till dessa människor istället för att ge dem chansen till ett arbete genom att ge dem utbildning till de jobb som efterfrågas idag eller imorgon.

Reinfeldt o co sviker de arbetslösa med den passiva arbetsmarknadspolitiken som inte ger de arbetslösa möjlighet att lämna utanförskapets kalla klor.

Läs även Utredarnas tankar om detta.

Arbetslösa skall vara tacksamma!

Arbetslösa skall vara tacksamma för hjälpen de får!

 Ja så skriver Helena Rivière, tidigare moderat ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott i en debattartikel på newsmill.se.

Hon skriver vidare: Är det otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått del av arbetsmarknadspolitiken med alla dess insatser?

Om man nu lägger ihop det pussel av politiska beslut som Reinfeldt o co lämnar efter sig så börjar en rätt tydlig bild komma fram. En bild som gör att jag får rysningar av olust.

På den bild som kommer fram ser man ett tydligt spår av kravet på eget ansvar. Individen skall helt och hållet ta eget ansvar för sitt liv.

Ta utbildningsminister Björklunds utspel om att skriva in skolk i betyget lägger över ansvaret på skolgången på eleven. Blir eleven mobbad, får man inte rätt hjälp av lärarna eller om man på annat sätt känner olust att gå på lektionerna så får man det för alltid inskrivet i betyget. Även om det inte står i slutbetyget.

Du skall helt enkelt ta eget ansvar för din utbildning, även om skolan sviker dig för det blir du som sitter med dubbel Svarte Petter. Dels prickad av samhället som skolkare och dels sviken av skolan med bristfällig utbildning som följd.

På samma sätt fungerar idag arbetsmarknaden. Ta eget ansvar för att fixa ett jobb. Om det inte går, kanske för att du redan sitter med 2 Svarte Petter från skolans tid, så får du först en coach som skall få dig att söka jobb på rätt sätt.

Sen får du praktik där arbetsgivaren förutom gratis arbetskraft får betalt för att ha dig på arbetsplatsen.

I det läget, när du jobbar gratis åt en arbetsgivare för en penning som knappt kan föda dig eller din familj, då tycker moderata företrädare till och med att du skall vara tacksam för att samhället ställer upp på dig.

Här är en klar skiljelinje mellan den politik som Reinfeldt o co för och den jag vill se. Jag vill se ett samhälle som tar hand om varandra. Ett samhälle där vi hjälper varandra. Ett samhälle där experterna vägleder mig och tar mig under sina vingar, istället för att jag skall få gå ensam längs livets väg.

I Reinfeldts Sverige är det inte vi utan där är var och en sin egen bästa dräng, men jag vill något annat. För samhället är vi, och vi skall ta hand om oss.

Skolk är ett rop på hjälp.

På ledarsidan i måndagens, dagens, Västerviks Tidningen fanns en massproducerad debattartikel från Svenska Nyhetsbyrån, skriven av Daniel Persson.


Svenska Nyhetsbyrån är precis som Västervikstidningen partipolitisk obunden, men precis som VT hopplöst borgerlig.

I debattartikeln som går till angrepp på skolverkets och flera andras remissvar på regeringens krav att skolk skall skrivas in i betyget.

Skolverket med flera påpekar att skolk är ett skrik på hjälp och inte ett allmänt dåligt beteende. Skolverket menar att man kommer åt skolket genom att gå till botten med de problem som gör att elev skolkar, vilket enligt Daniel Persson är fel väg.

Daniel Persson tycker istället precis som regeringen att man bäst motverkar skolk genom att skriva in frånvarotimmarna i elevens betyg.

Precis som vanligt vill regeringen föra över ansvaret på den enskilda individen, eleven, istället för att låta samhället, skolan, rätta till de bakomliggande problemen.

Persson skriver att förslaget med att skriva ut frånvaron i betygen skall ge eleven, skolan och föräldrarna chans att rätta till de problem som kan ligga bakom skolket.

Jag undrar då hur Persson och regeringen tänker, för i min värld skall det finnas betydligt fler tillfäller för skolan att uppmärksamma elev och elevens föräldrar på det skolk som eleven gör sig skyldig till.

Om det nu blir som regeringen vill är risken stor att skolan inte tar kontakt i tid utan utgår ifrån att föräldrarna får reda på detta i samband med terminsavslutningarna. En skola som inte är beredd att ta tag i dessa svåra samtal kan här få alibi att lämna ärendena ogjorda tills föräldrarna själva tar tag i saken.

Föräldrarna kan också mycket väl glömma bort problemen då långa lov kommer emellan betygsutdelning och nästa termin.

Och hur skulle du ta det om du började på en skola där du blev så pass mobbad att du inte ville gå på lektionerna. Där skolan tar tag i problemet så snabbt som de kunde och där man reder ut problemen, för att sen få tillbaka allt skrivet i svart på vitt i betyget.

Nej skolk skall tas tag i direkt, så att den bakomliggande orsaken kommer upp till ytan och åtgärdas så snabbt som möjligt.

Jag motsätter mig starkt att det är eleven som skall få det skrivet på näsan att just hans eller hennes skola misslyckats med att göra skolan till en så bra arbetsplats att alla vågar och vill gå på alla lektioner.

För det är just en bra arbetsmiljö som det handlar om, där mobbing och andra allvarliga problem tas på allvar och inte lata och ointresserade elever som missnöjesskolkar, vilket Daniel Persson och övriga borgare tycks tro.

Moderat riksdagsman i socialutskottet ljuger!

I dagens pappersupplaga av Västervikstidningen kan man läsa om Daniel Andersson som råkat illa ut p.g.a. den av Reinfeldt o co försämrade sjukförsäkringen.

Daniel drabbades först av svininfluensan och var en av de svenskar som drabbades svårast av de som överlevde. Idag är han tillräckligt frisk för att kunna återta sitt arbete som skogsarbetare på halvtid, men försäkringskassans nya regler ställer till det för honom.

Daniel har hamnat i samma sits som den läkaren de skrevs om i valspurten. Läkaren som försäkringskassan ansåg skulle jobba heltid på Samhall istället för 75% som läkare.



Regeringens förändringar av sjukförsäkringen innebär nämligen att den som har ett arbete och som är sjukskriven längre tid än 180 dagar, med vissa undanta, inte har rätt till sjukpenning om de kan anses ha en arbetsförmåga på arbetsmarknaden inklusive lönebidrag och Samhall. Den skrivningen innebär att ytterst få kan komma i frågan om sjukpenning efter 180 dagar.



Daniel har nu två val, möjligen 3.

1. Säga upp sig och söka ett jobb där han kan jobba heltid.

2. Arbeta halvtid på sitt arbete och försöka leva på den halva lönen.

3. Bli halvtidsanställd hos sin arbetsgivare och söka arbete den resterande halvtiden. Men detta i maximalt 150 arbetsdagar, sen blir han av med a-kassan också.



Orsaken till att jag skriver detta är inte bara för att kritisera systemet, utan för att redogöra för det svar som den moderata riksdagsmannen Jan R Andersson har gett tidningens reporter.

Jan R Andersson som är ledamot av riksdagens socialutskott, vilket är det utskott som beslutar i just dessa frågor svarar: ”Varje fall är unikt, men jag hoppas och tror att det skall gå att lösa ett fall som detta.”



Min fråga till Jan R Andersson är: Kan du inte ens vara sanningsenlig och erkänna att det är just personer som Daniel Andersson som skall sättas åt och inte gå på sjukpenning i onödan, för det är just det som ni eftersträvar med de förändringarna av sjukförsäkringen som ni gjort.



Men att få något vettigt ur Jan R Andersson är nog svårt, för Jan R Andersson tycker det är viktigare att avskaffa Jantelagen, istället för att göra sjukförsäkringen värd namnet.