Snart har vi fattighus och kommandoror med Reinfeldts pensionspolitik.

Jag trodde i min enfald att Reinfeldt o co stampat tillräckligt på de som redan ligger, men jag hade fel.

Nu vill de att vi skall jobba fram till vår 75 års dag för att våra pensioner skall kunna ge oss den standard vi vill ha.

Om vi tar en genomsnittlig industriarbetare så arbetar den idag till sin 62 års dag. Sen har medelindustriarbetaren slitit ut sin kropp och orkar inte mer.

Varför är det då så viktigt att jobba fram till pension? Ja, det har helt enkelt med din ekonomi som pensionär att göra. Ju mer du jobbar och tjänar in pengar till din pension desto mer får du ut som pensionär.

Så medelindustriarbetaren som tvingas gå i pension vid 62 års ålder får en sämre pension än om han/hon kunnat jobba fram till 65 års dagen.

En första åtgärd borde då rimligen bli att ge industriarbetaren bättre arbetsmiljö så de först kan jobba fram till 65 år, för att först därefter höja pensionsåldern.

Istället gjorde Reinfeldt o co tvärt om.

De lade ner arbetslivsinstitutet som var världsledande på forskning om hur människan klarade sitt arbete. År av forskning om hur våra arbetsplatser skulle kunna förbättras kastades ut av ren politisk illvilja och inte otroligt var det ett beställningsjobb från Svenskt Näringsliv.

Därefter har den moderatledda regeringen minskat anslagen till arbetsmiljöverket, vilket inte heller främjar industriarbetarens möjligheter till att jobba fler år.

För de arbetare som skadat sig i jobbet finns det trots allt fortfarande hopp. Arbetsskadeförsäkringen fungerar fortfarande, men inte så bra som den borde.

När det gäller arbetsskador så vet vi idag att försäkringskassan på ett rabiat sätt avslår merparten av alla arbetsskadeärenden när det rör sig om förslitningsskador. Främst är det kvinnor som fått stora problem med detta.

Ett sista hopp för att våra industriarbetare skall få en hyfsad pension är då genom eget sparande. Här har regeringen Reinfeldt varit ytterst generös, om de själva får säga det, med sitt jobbskatteavdrag. En person med 19,000 kr/mån har sen 2006 fått hela 1324 kr mer i månaden att spara till pension. Men personen måste ju också spara till den dagen han/hon blir sjuk eller arbetslös, samtidigt som han/hon vill leva lite bättre.

En person med 41,000 kr i månaden har fått hela 3413 kr mer i månaden. Han/hon har då redan haft möjlighet att med sin större lön lägga undan lite samtidig som han/hon nog levt livet lite bättre.

Nej, med Reinfeldts politik är vi på väg att få tillbaka fattigpensionärerna och det är bara att hoppas att kommunerna nu kommer igång med byggandet av fattighus och förbereder anställningen av kommandoror.

Är Reinfeldts dagar räknade?

Det var en trött Fredrik Reinfeldt som ställde upp i veckans partiledardebatt. Inga nyheter rent politiskt. Inga nya idéer, nya tankar eller nya förslag. Han såg uttråkad ut och enda tillfället han sken upp lite var när han nämnde att han och Angela Merkel skulle äta middag dagen efter.

Jag börjar tro att Fredrik Reinfeldt har tröttnat på att vara statsminister. När något händer i Sverige syns aldrig Reinfeldt utan han skickar fram något av de ansvariga statsråden. Enda gången på senaste tiden han varit leende och glad på medias bilder var när han intervjuades om den nya Hammiltonfilmen.

Jag tror att Reinfeldt är en entreprenör uti fingerspetsarna och nu när han uppnått nästan allt han velat politiskt är det inget roligt längre. Utmaningarna är slut. Han har med jobbavdragen sänkt skatterna till en så låg nivå att det kommer att ta många valperioder innan någon vänsterpolitik av namnet kan bedrivas. Han har gjort moderaterna till det statsbärande partiet. Socialdemokraterna är krossade och kommer att krossas mer av Schlingmans PR byrå som installerats på Rosenbad.

Vi har idag ett låst politiskt läge. En moderatledd regering som sänkt skatterna till en nivå som gör viktiga och stora satsningar omöjliga utan skattehöjningar.  Dessutom värnar man hårt om de statliga finanserna vilket ger ännu mindre marginaler till satsningar. Ett folk som inte har fått det tillräckligt dåligt för att tycka att skattehöjningar är nödvändiga.

Dessa orsaker tillsammans med Schlingmans PR byrå på Rosenbad borgar för att det kommer att dröja åtskilliga år innan en vänsterstyrd regering blir vald i Sverige.

Vi kommer att få finnas oss i detta låsta politiska läge som nu är många långa valperioder framöver och det har Reinfeldt inte tålamod nog att sitta kvar länge till i. Han vill ha nya utmaningar, inte bara sitta och förvalta sitt värv.

Vad är det då för nya jobb han letar efter? Något toppjobb inom EU eller FN eller något av deras organ är nog det minsta han kan tråna efter. För nu när han är landsfader så är nästa steg kung av Europa eller världshärskare.

Jan Helin måste avgå.

Aftonbladets chefredaktör och ansvarig utgivare Jan Helin har en egen politisk agenda, där han vill avsätta Håkan Juholt.


I lördags avslöjades det att Aftonbladets chefredaktör och ansvarig utgivare Jan Helin själv vill att Håkan Juholt skall avgå. Jan Helin menar själv att samtalet som överhördes skall tas som ett jargongsamtal på en redaktion, vilket låter som en mycket beige bortförklaring.



Upprinnelsen till avslöjandet är följande:

I lördags var en intervju med Jan Hellin ett av SR P1 program Medierna programpunkter. Undertiden P1 reportrarna sitter på Aftonbladets redaktion och väntar på Jan Hellin hör de en av Jan Hellins kollegor säga till Jan Hellin: Vi hoppas att Juholt avgår idag, säger kollegan. Ja, säger Jan Helin innan han kommer in till intervjun.

Givetvis blev denna öppning ett av samtalsämnena med Jan Helin.

Lyssna på reportaget här: LÄNK


Om du inte orkar höra på det så har Anna Ardin skrivit ut själva utfrågningen av Jan Helin.


Se hela texten här: LÄNK


Nu är jag tillbaka till ruta ett i min beskrivning av vad jag ser som en av de största skandalerna i svensk mediahistoria.

En tidningen med egen politisk agenda som med sin makt försöker att störta partiledaren i landets största parti. Det är det närmaste en statskupp man kan komma.

Nu är det dags för medierna i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet att försöka få tillbaka lite av den trovärdighet de drevat bort under den gångna veckan, och utan Jan Helins avgång kan knappast Aftonbladet få tillbaka någon som helst trovärdighet.

Vem har rätt till FAS3?

LO-tidningen har under den senaste veckan haft 2 reportage angående FAS3.


I det ena berättas om Jobbfabrikens grundare och ägare Ivan Daza. Han startade jobbfabriken just på grund av FAS3 och de möjligheter FAS3 ger för kreativa entreprenörer.
FAS3 ger som bekant arbetsgivarna ca 5,000 kr i månaden per långtidsarbetslös de tar sig an. Tanken är den att de skall sätta de långtidsarbetslösa i sysselsättning på ett sätt som inte tar jobb ifrån den vanliga arbetsmarknaden.

Ivan Daza har under 2010 höjt sin lön från beskedliga 500,000 kr per år till 2,5 miljoner. Han har dessutom som majoritetsägare till bolaget tagit ut en aktieutdelning på 225,000 kr.
Utöver dessa pengar rakt ner i fickan har 3,4 miljoner avsatts till hans pension.
Av de 5,000 kronorna som Jobbfabriken fått för varje deltagare de haft har Ivan Daza tagit 1.000 kr till sig själv inkl framtida pension.

Jag finner detta rätt motbjudande då vi bland annat har sjukskrivna som får gå i månader utan inkomst. Det syns tydligt vilka delar av samhället som regeringen Reinfeldt gynnar.

Det som känns värst är att det bara är regeringsmotståndare som reagerar på denna stora orättvisa som regeringen skapat i vårat Sverige.

Men när sen LO-tidningen rapporterar om att det finns LO-fack som också har anordnat FAS3, då dyker alla regeringskramare upp och ifrågasätter LO’s trovärdighet.

Skillnaden som jag ser det är att LO-facken som anordnat FAS3 har lagt de 5,000 kr i en särskild plånbok som skall vara till arbetsmiljöförbättringar för FAS3-arna, samt för att i lugn o ro kunna avveckla de projekt som FAS3-arna gör om FAS3 skulle avvecklas, och då i form av löner till dem som skall avveckla. LO-facken skor sig inte på FAS3 på det sätt som sker i jobbfabriken.

Nu är vi också inne på en debatt jag känner igen från tidigare. Får vi i arbetarrörelsen nyttja de reformer som vi är emot.
Får en aktiv socialdemokrat ha städhjälp med RUT avdrag?
Får en LO ombudsman, som bloggar om felaktigheten med ROT avdrag under brinnande högkonjunktur, nyttja ROT vid en ombyggnad hemma?
Får LO eller socialdemokraterna hjälpa långtidsarbetslösa med vettig sysselsättning under FAS3’s flagga?

Borgerliga kommentarer säger att det är ok för arbetsgivare att utnyttja FAS3 till egen vinning hur långt som helst, men det är inte ok för ideella organisationer som inte tycker att FAS3 är en bra reform, att anordna FAS3 med vettig sysselsättning och utan egen vinning.

FAS3 är en åtgärd som jag tycker är helt fel. Människor får i bästa fall en vettig sysselsättning till en låg ersättning, men i sämsta fall meningslösa uppgifter och usel ersättning. Arbetsgivarna får gratis arbetskraft samt 5,000 kr i månaden för besväret. Åtgärden borde precis som riksdagen beslutat läggas ner fortast möjligt, men fram till dess är det väl ok för alla som kan att utnyttja detta på bästa möjliga sätt och utifrån sitt eget samvete. Oavsett politisk åsikt.


Läs även Göran Johanssons blogg i samma ämne men med annan åsikt.

Eller på Alliansfritt Sverige ang Jobbfabriken.

När okunskap riskerar att blir makt.

Ett flertal moderata riksdagsmän, bland annat Hanif Bali och Lars Beckman har under sommaren framfört åsikter som fått mig att börja fundera på deras kunskaper. Hur har de kunnat bli riksdagsledamöter utan att kunskap om något så viktigt i deras arbete som den svenska Regeringsformen.
Regeringsformen är det som styr hur riksdag och regering skall fungera, ja helt enkelt hur vår representativa demokrati fungerar. Bland annat så säger Regeringsformen att regeringen lägger förslag som sen riksdagen skall rösta om. Det är med andra ord regeringens ansvar att lägga förslag till riksdagen, så att en majoritet av riksdagens ledamöter rösta för regeringens förlag. Ja, om regeringen vill bedriva en aktiv politik vill säga.


Nu påstår ett flertal moderata riksdagsmän att det är oppositionens fel att regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag riskerar att falla nu i höst. En av riksdagsmännen har till och med gått så långt att han tror att högerextremister kommer att ta över Sverige om sverigedemokraterna röstar med den övriga oppositionen och därmed fäller regeringens förslag.


Vi kan pedagogiskt jämföra regeringen med en bilmekaniker, regeringens idé med en halvdålig bil som skall förvandlas till ett förslag och riksdagen med bilprovningen. Bilmekanikern får in en halvdålig bil, som han måste fixa till så den kan bli körduglig. Han mekar och fixar tills han är nöjd sen lämnar han in bilen till bilprovningen och i regel får bilen godkänt. Om bilmekanikern inte får bilen igenom bilprovningen har han gjort ett dåligt jobb.


Om bilmekanikern har så stor tro på sig själv att han tror sig kunna få igenom en upphottad och jättetrimmad bil men med de klena originalbromsarna, jämför femte skatteavdraget, så kan man till och med snacka om tjänstefel.


När sen bilmekanikern och hela hans verkstad står och skyller allt på bilprovningen blir det helt plötsligt en parodi.


Men det fula i kråksången är att den breda allmänheten inte heller har så goda kunskaper om Regeringsformen. Så om de dåligt utbildade moderata riksdagsmännen fortsätter att beskriva verkligheten utifrån en felaktig vinkel tillräckligt länge utan motstånd och tillrättavisanden kan väljarna också få en skev bild av hur regering och riksdag egentligen skall fungera.


Därför är det viktigt att vi som föredrar den rätta verklighetsbeskrivningen fortsätter att sprida sanningen, för annars kan okunskap bli makt.



Läs även vad Björn Fridén skriver på Alliansfritt Sverige.

En demokratisk sannsaga

Hade det som hände på IF Metalls kongress igår hänt i USA så hade det snart skrivits både böcker och gjorts filmer om det.


Det som hände var ett tydligt tecken på att demokratin verkligen lever i fackföreningsrörelsen och då främst i IF Metall.

Vad var det då som hände?

Det var något så enkelt som en motion skriven av ett par vanliga IF Metall medlemmar.

De två killarna hade upptäckt något i den fackliga verksamheten som de inte tyckte om. De diskuterade frågan emellan sig och tog till slut beslutet att göra något åt det. De kollade vad de kunde göra och skrev sen en motion till IF Metalls kongress med innebörden att förändra det de tyckte var fel.

Motionen som var en så kallad enskild motion, dvs. den hade varken fackklubb eller avdelning bakom sig, och enskilda motioner brukar ha riktigt svårt att få med sig rösterna på kongresser.

När motionstiden var slut och förbundsstyrelsen behandlat motionerna ansåg förbundsstyrelsen att killarnas motion inte skulle få förbundsstyrelsens stöd och att förbundsstyrelsen rekommenderade kongressen att avslå motionen.

Killarna jobbade på och en av dem lyckade också få möjligheten att åka med som ombud till kongressen.

Under kongressen tog denna kille alla möjligheter att informera andra ombud om deras motion och vikten av att den skulle bli bifallen av kongressen.

När killens motion skulle debatteras stod killen själv i talarstolen och framförde sina åsikter för och bad kongressen att bifalla motionen.

Mot sig hade han förbundsstyrelsens tunga representant, som ivrigt och hårt förespråkade att motionen inte skulle bifallas.

Jag ser nästan sceneriet framför mig i den Hollywood film detta hade kunnat bli.

När det skulle röstas blev det först sedvanliga ja rop på de båda förslagen bifall och avslag. Ordföranden ansåg att förbundsstyrelsens avslagsförslag var i majoritet.
Då begärde killen som skrivit motionen votering, vilket innebar att man återigen kollade vilken inställning kongressen hade i frågan, denna gång genom handuppräckning.
Återigen ansåg kongressens ordförande att förbundsstyrelsens avslag var i majoritet.
Killen som skrivit motionen var av en annan åsikt och begärde rösträkning. Då den elektroniska rösträkningen var klar stod det klart att killarna som skrivit motionen stod som segrare.
Kongressen hade med några rösters marginal bifallit motionen och den demokratiska sagan blev verklighet.

Den lilla medlemmen hade segrat och demokratins belackare hade än en gång fått fel.

Det går att förändra även stora tunga organisationer som IF Metall.



Andra som bloggar om IF Metalls kongress är eller andra intressanta saker är: Leine Johansson, Göran Johansson, Kaj Raving, Camilla Wedin, samt Peter Högberg

Industrifacket Metalls kongress 5.

Ny paneldebatt denna gång handlar den om Våra arbetsplatser och utvecklingen av hållbara arbeten.

Deltagare i panelen är Agneta Karlsson, konsult anställd av Arenagrupen, som moderator. Karl Bennet välkänd företagsledare. Johan Anker, pensionerad fd topp från teknikarbetsgivarna.

Birgitta Öjmertz, projektchef produktionslyftet, Roger Mörtvik TCO samt Stina Johansson doktorand i arbetsorganisation Luleå tekniska universitet och fd LKAB och SSAB arbetare.

Den här paneldebatten blev av någon anledning mycket trevligare än den första. Möjligen är arbetsorganisation ett mer intressant ämne för mig.

Följande lösryckta kommentarer dök upp under debatten.

Roger Mörtvik. Industrin ekonomiska bidrag till samhället är lika stort idag som för 20 år sedan. Däremot har antalet anställda minskat. Han menade att industrins betydelse för Sverige är lika stort, men från olyckskorpar snackas det om industrin som en försvinnande art.

Roger Mörtvik sa också angående hur mycket en vettig arbetsmarknadspolitik att Tyskland politiskt krattade manegen genom den utbildningssatsning som de finansierade under krisen, där arbetare utbildades istället för att sägas upp. Nu vänder den tyska arbetslösheten mycket snabbare än den svenska. Den snabba vändning ger också snabbare ökade inkomster till den Tyska staten.

Mörtvik menar också på att mycket utveckling sker på arbetsplatserna och en stor fördel kommer den att få som kan få de billigaste innovationerna. Och för det krävs kompetenta medarbetare som också kompetenshöjs under sina anställningar.



Karl Bennet: Han säger att den svenska industrin kan utvecklas genom att öka forskning, utveckling och kompetensutveckling. Regeringen har för dålig ambitionsnivå när det gäller just dessa frågor och därmed även att utveckla den svenska industrin.

Han menar också att den svenska arbetaren är till skillnad från många andra självgående, vilket är en enorm fördel. Bennet sa också angående infrastrukturssatsningar där det mest talas om ton som skall förflyttas att utbyggnad av infrastrukturen även är en utvidgning av kompetensutbudet, då restiderna minskas och arbetsmarknadsområdena utökas.

Slutligen så dömer Bennet ut de företagsledare som i kompetensintensiva företag säljer/flyttar ut verksamheten, det då den höga kompetentsnivån som finns i Sverige kan leda utvecklingen framåt mycket bättre än i många andra länder.

Johan Anker: Menar att vi måste nyttja den industriella kompetensen som finns i Sverige, en kompetens som många andra länder är avundssjuk på.


Enligt panelen har IF Metalls arbetsgivare misslyckats förstå Leanproduction. Meningen är inte att driva upp arbetstempot och minska inflytandet och kompetensbehovet hos arbetaren. Lean bygger på ett stort förtroende för den anställda personalen, därför är korta anställningar och bemanning helt oförenligt med Lean.

Jag tänker genast att vi måste få fler goda exempel och stora företagsledare visar upp dem, för de dåliga företagsledarna lyssnar inte på oss från facket utan vill ha någon de ser upp till för att kunna förstå det elementära.

Kvinnorna i debatten var som jag uppfattade det inte lika slagkraftiga som männen utan mer allmänt vettiga i sina kommentarer, det är därför jag inte har fått med några kommentarer från dem.

Som helhet var det en mycket bra paneldebatt. Dessutom kom det bra frågor både från Facebook och från kongressdeltagarna.



Vid femtiden avbröts kongressen för middag, för att sen efter middagen fortsätta till sena kvällen eller möjligen tidig natt.



Andra som bloggar om IF Metalls kongress är eller andra intressanta saker är: Leine Johansson, Göran Johansson, Kaj Raving, Camilla Wedin, samt Peter Högberg